Amanda & Magnus om IVF och relationen

Vi på Tilly brinner för att hjälpa de som kämpar med att få barn. Vi har därför, tillsammans med psykologen Linn Heed från Coupleness, satt ihop guiden "Barn till varje pris, men hur tar man hand om relationen? som innehåller en rad handfasta tips. 

Ladda ner guiden HÄR.

1. Hur länge har ni varit ihop?

Snart 3 år. Och vi har varit i IVF-processen i 1,5 år, så halva tiden vi varit tillsammans har vi hållit på med IVF.

2. Amanda: Vad tycker du mest om hos Magnus?

Magnus är en otroligt varm och snäll person och en av de saker jag gillar mest med honom är att han är så bra att prata med. Han är bra på att lyssna, han dömer aldrig någon och han går ihop med precis vem som helst. Han också väldigt rolig och får sin omgivning att skratta och må bra. Han har nära till acceptans och ser alltid vägar framåt oavsett situation och fokuserar oftast på det han är tacksam över i livet, vilket varit extra viktigt på den här tuffa resan. Han får mig att känna mig sedd, värdefull och älskad varje dag.

3. Magnus: Vad tycker du mest om hos Amanda?

Det finns väldigt många sidor jag tycker om hos Amanda, en av dem är hennes förmåga att - sätta sig in andras situation och se saker från deras perspektiv. Det är inte bara väldigt attraktivt, utan får mig också att känna mig trygg i att vi alltid kan reda ut våra konflikter på ett bra sätt. En annan sida som jag tycker om är hennes sociala förmåga, hon är både nyfiken på andra och delar själv generöst. Hennes busighet får heller inte glömmas, jag älskar hennes sarkastiska humor och flamsiga utspel. Kontrasten mellan hennes seriösa, djupa sida och humoristiska, busiga är helt fantastisk!

4. När förstod ni att det här med att skaffa barn inte var helt enkelt? Reagerade ni likadant?

Vi visste redan från början att barn inte var något som skulle komma enkelt till oss. Jag (Amanda) har vetat sedan jag var ca 20 år att jag skulle behöva hjälp om jag någon gång ville bli mamma. Jag hade ingen menstruation och vid en utredning såg man att jag hade skyhöga FSH-värden (100 vid flera mätningar).

Man misstänkte först POI (för tidigt klimakterie) men det visade sig att jag hade massvis av äggblåsor så det stämde inte. Istället utreddes jag under ett års tid med både hjärnröntgen och massor av blodprov, men man kunde inte hitta förklaringen till mina onormala värden och min uteblivna menstruation.

När jag sedan träffade Magnus när jag var 31, så kände jag för första gången att jag träffat personen som jag ville ha barn med och redan andra gången vi sågs kom ämnet upp. Jag berättade för Magnus att jag skulle behöva hjälp för att kunna bli gravid. Där och då reagerade han inte alls på det, utan var nog mest glad att jag vågade dela med honom. Ärligt talt förstod nog ingen av oss hur tuff en IVF-resan skulle vara.

Ungefär 8 månader in i relationen började vi planera. Jag (Amanda) tog kontakt med diabetesmottagningen för att först få veta om det var något särskilt jag skulle tänka på med tanke att jag har diabetes typ 1. Och ett par månader efter det slutade jag med p-piller (som jag tog på grund av mina rubbade hormonvärden).

Under de första 3 månaderna hade vi nog båda något slags naivt hopp om att det kanske kanske kunde gå utan hjälp. Men så gick jag in och läste min journal från alla tidigare utredningar och läste på lite mer om vad allt som stod där betydde, och då förstod jag att det nog var lika bra att söka hjälp direkt. Så vi gjorde det och fick komma dit efter 3 månader och påbörja IVF direkt. Det var nog vid det fösta läkarbesöket på fertilitetsmottagningen där läkaren sa till oss att det blir IVF och att det var väldigt oklart om det ens skulle gå med egna ägg som vi båda slogs av insikten om vad vi stod inför. Jag (Amanda) drabbades av rädsla, sorg, skuld och en slags existentiell ångest. Många frågor om hur livet skulle bli om vi inte kunde få barn och starka skuldkänslor över att vara den av oss som det var ”fel” på. Jag kände mig som en ”sämre” kvinna och fick en obefogad rädsla av att Magnus inte skulle vilja leva med mig om jag inte kunde ge honom barn. Jag läste på massor och ville mest bara fixa ”problemet” så fort som möjligt. Jag hamnade i en lätt depression under en kort tid och kände ganska mycket avundsjuka mot mina gravida vänner. Magnus reagerade inte lika starkt. Delvis på grund av att det inte var hans kropp det handlade om på samma sätt och att det inte upptog hans tankar lika mycket. För Magnus blev fokus till en början mer på att se till att jag (Amanda) mådde bra och under en period vågade han inte visa sorg för mig i rädsla att lägga på mer skuldkänslor på mig. Efter några månader tog vi oss ur den värsta krisen och sorgen och jag började må bättre.

Vi hittade ett bra sätt att förhålla oss till allt och nådde en acceptans för situationen. Vi kunde dela både glädje och sorg och Magnus vågade visa alla sina känslor han med.

5. Att kämpa för ett barn kan innebära mycket stress och sorg. Vad är era bästa tips för att stötta varandra och inte glömma kärleksrelationen?

Det vi tycker är det absolut viktigaste är att prata med varandra om precis allt och att våga visa och prata om alla känslor och tankar. Det finns inga tankar eller känslor som är fel att ha och det är viktigt att lyssna på och bekräfta sin partners känslor. Att vara nyfiken och försöka förstå. Att inte ta för givet att man vet vad den andre känner utan våga fråga och våga berätta. Vi tycker också att det varit viktigt att kunna dela både de negativa och de positiva känslor man kan ha. Att komma ihåg att även sätta ord på när man känner glädje eller hopp. Att tillåta varandra att också vara glada i glada stunder.

Vi har också upplevt att det hjälpt oss mycket att försöka fokusera på det vi har och prata om sådant vi är tacksamma över i livet här och nu. Och att fortsätta leva även om det ibland känts tufft. Att göra saker vi brukar tycka om att göra och som ger oss och relationen energi. Allt från att ordna romantiska middagar, träna ihop eller åka på resa till att ge varandra närhet och intimitet. Att ta på varandra, sitta nära i soffan och fortsätta ha sex har hjälpt oss känna oss som en enhet som tar oss igenom det här tillsammans.

"Vi har också känt att det varit otroligt värdefullt att berätta om vad vi går igenom för vår omgivning för på så vis har vi båda haft andra att prata med än bara varandra när vi behövt det."

6. Har ni infört några rutiner i vardagen som hjälpt er?

Vi har varit noga i vår vardag att stämma av och fråga varandra hur vi mår och speciellt fånga upp känslor kring olika steg i processen. Vi har också alltid bokat in någon utflykt eller resa i nära anslutning till testdatum efter återföring för att komma iväg och antingen fira eller sörja tillsammans. En annan sak vi haft som rutin är att Amanda alltid ringt Magnus direkt efter varje besök på fertilitetsmottagningen eller RPC för att berätta hur det gått och vad de sa. På så vis har Magnus känt sig lite mer delaktig då han inte fått vara med på nästan några besök alls på grund av covid. Sen så har vi faktiskt döpt våra embryon till olika Disneynamn för att kunna prata om dem med varandra och heja och hoppas på dem tillsammans.

7. Är det något ni tyckt eller känt helt olika kring längs resan? Hur har ni hanterat det?

En sak vi känt olika kring är det här med skuldkänslor (som beskrevs ovan). Jag (Amanda) har periodvis känt skuld gentemot Magnus för att jag är anledningen till att vi behöver gå igenom detta. Denna skuld har Magnus inte känt och burit på. Vi har hanterat detta genom att prata om det och tillåta skuldkänslorna finnas där. Magnus har bemött mig genom att lyssna och bekräfta känslan genom att sätta ord på att det inte är någon onormal eller konstig känsla att ha. Och sedan har han förklarat att han bara vill leva med mig och ha barn med mig så allt vi går igenom är värt det oavsett vems kropp det är som inte fungerar. Han har också alltid påmint mig om att jag inte gjort något fel och att jag inte kunnat påverka att det är som det är.

8. Har ni lärt er något nytt om varandra eller er relation under den här resan?

Ja, man lär sig alltid massor av nya saker genom sådant man går igenom. Vi tycker att vi har lärt känna varandra ännu bättre och fått insikt i hur vi båda reagerar i svåra situationer. Vi tycker båda att vi verkligen fått känna hur stark vår kärlek är för varandra samt upptäckt hur mycket vi klarar av tillsammans. Jag (Amanda) har också fått se vilken styrka Magnus bär på när det kommer till att acceptera och finna vägar framåt och där har han varit ett fantastiskt stöd för mig.

Här är de tips vi skrivit får att vårda relationen som finns på min instagram. De får ni också använda i en artikel om våra bästa tips om ni vill:

Prata! Berätta för din partner om dina tankar och känslor. Håll inte inne med nått. Våga uttrycka skuld, skam, avundsjuka, frustration, rädsla, ja allt. Men prata också om de positiva känslorna och berätta när du känner hopp eller glädje.

Tillåt känslor! Visa din partner att ALLA känslor är okej att känna och att prata om. Lyssna, bekräfta och försök förstå din partner. Ni kanske inte känner exakt samma sak och det är helt okej!

Stå kvar! Visa din partner att du finns kvar och visa förståelse och stötta din partner om denne krisar ihop under en period. Hjälp din partner upp på banan igen, men acceptera inte att det är så i flera år.

Fortsätt hitta på roliga saker ihop! Planera middagar, evenemang, utflykter, resor osv. Fortsätt göra sådant ni gillade att göra innan ni hamnade i det här. Gör det även om det inte alltid känns så kul.

Ge närhet och ha sex! Fysisk närhet symboliserar att ni är en enhet som gör det här tillsammans. Fysisk närhet ger också tröst och skapar varma och härliga känslor. Ta på varandra och fortsätt ha sex även om lusten sviktar. Vänta inte på att lusten ska komma. Se till att skapa lust.

Fokusera på det ni har! Inte alltid så lätt för hjärnan är inställd på att se det man inte har. Här måste man påminna sig själv och varandra. Prata om saker du uppskattar med din partner och i ert liv just nu. Berätta för din partner hur lycklig du är som har just denne att dela den här processen med. Visa tacksamhet varje gång du känner stöd från din partner.

Uttryck behov! Berätta för din partner vad du behöver. Din partner kan inte läsa dina tankar.

Ge varandra egentid! Det är så viktigt att också tillåtas vara i sig själv ibland och få göra nått kul med vänner på egen hand. Uppmuntra och unna din partner detta.

Sök hjälp om ni behöver! Ofrivillig barnlöshet kan vara påfrestande för relationen.

Var inte rädd för att prata med någon professionell om ni behöver det.

Vi på Tilly brinner för att hjälpa de som kämpar med att få barn. Vi har därför, tillsammans med psykologen Linn Heed från Coupleness, satt ihop guiden "Barn till varje pris, men hur tar man hand om relationen? som innehåller en rad handfasta tips. 

Ladda ner guiden HÄR.